Under kontroll

Jo, det är väl som det ska då?!

-16,4 % var det den här gången. För 3 veckor sedan var det -15,9 % och 2 veckor innan det -14 %.

- Jättebra! säger läkaren. Då kan vi göra om det här om 4 veckor igen.

- Pf! säger jag.

Till slut låter de mig komma tillbaka om 2 veckor, ”men fortsätter hon att växa så här bra” så blir det den sista tillväxtmätningen.

Jag kanske är nojig och överorolig, men mina värden var ”jättebra” förra gången också. Fostervatten och flödet i navelsträngen var ”jättebra”. Varför blev hon så liten då?

De säger att (fullgången) genomsnittsbäbis väger 3500 gram vid förlossning. Min kommer alltså bli 3500 minus 16-20% om hon lyckas stanna alla 40 veckorna. Vi håller oss under 3 kilo alltså.

Typ ok…

Barnmorskan

Var hos barnmorskan igår och har fått godkänt på alla värden :-)

Berättade för lilla fröken M att jag skulle dit och hon ville naturligtvis följa med. "Tar de ut bäbisen då?" var hennes självklara fråga när jag berättade att doktorn ska titta så att lillasyster mår bra.

Jag förklarade att lillasyster växer bäst i magen och kommer ut i sommar, men att de mäter magen och ska lyssna med en apparat på lillasysters hjärta. Det förstod hon! Hon hade sett det på Bolibompa "De tar en telefon med en lång sladd och lyssnar när bäbsien sprattlar. Och det gör den hela tiden".

Så underbart att hon snappar upp så mycket. När barnprogrammet sändes verkade hon inte särskilt intresserad.

Nästa vecka ska jag på ultraljud för tillväxtmätning. Hoppas att Yoda sköter sig och växer som hon ska. Själv har jag knappt gått upp tre kilo och det oroar mig lite.

Citat

Lilla fröken M är en bra hjälpreda i köket.
Vi har lagat mat tillsammans alla dagar den här veckan (utom igår då det fick bli fil och flingor för henne och snöskottning för mig).
En bit falukorv och en bordskniv, så har hon att göra en lång stund. Och hon är tålmodig och ger inte upp.
Lilla hjärtat!

Jag pratade med henne om att jag var hungrig och att bäbisen var hungrig och allt jag åt var till bäbisen också.
Då säger hon:
"Allt JAG äter blir bajs!"

Visst är barn sköna?!

Potatisåkern 2010

Har insett att jag inte kommer kunna plantera någon potatis i vår.
Magen kommer att vara så stor då att jag omöjligt kommer nå ner till marken.
Men då har man en socialistisk systerdotter som ställer upp :-)
Vilken härlig släkt man har! Guldstjärna till er alla!

Perfekta kromosomer

Äntligen besked!

Tyvärr blev jag tvungen att ringa och jaga fram ett svar, men huvudsaken är att provet var godkänt och inga avvikelser hittades.

Puh!

Nu får jag vänta på posten innan jag får besked om snopp eller snippa. Ska vi ha en omröstning?

Nya karaktärsdrag etablerar sig

Latheten och snålheten heter de.
De växer sig starkare och tydligare för varje dag.
Det värsta är nog att jag inte riktigt har något emot dem.
De känns bekanta och bekväma och passar in fint i mitt mediokra liv.

Den här bloggen har aldrig varit en kontaktannons. Det torde vara överbevisat vid det här laget.

Det är tur att jag inte har hållit andan i väntan på läkarens besked om svaret på fostervattenprovet jag gjorde förra veckan, för då hade jag varit stendöd vid det här laget.
Fortfarande inget besked.
Suck!
Ja, ja. Jag får väl vänta till nästa år med att få reda på hur många kromosomer lilla Yoda har.
Och om det är en snopp eller snippa som växer och gör små bubbliga kullerbyttor i mig.

Nu är det dag att hämta mer ved och jaga upp värmen i mitt kalla hus.
I morse var det 17 minus ute och 14 plus inne.
Brrr!
Verkligen dags att investera i fler snålelement, men jag har lyckats få ner elpriset med 14 öre per enhet.
Är ganska nöjd med mig själv :-)

7 cm plus ben

Så har man varit på ultraljud. Och hjärtat slog. Puh!

En livlig liten rackare. Den här rörde sig mer under den timme som ultraljudet tog än lilla fröken M gjorde under hela graviditeten. Jag såg hur den förde handen till munnen flera gånger.

7 cm från rumpa till huvud och så lite ben på det. Det är ju ganska mycket barn, det. Vecka 13 är jag tydligen i nu och beräknat leveransdatum är 13 juni. En liten tvilling (vad nu det innebär. Har både en syster och en mamma som är tvilling, men de är inte särskilt lika.). Dessutom är jag övertygad att jag inte får gå hela vägen.

Orsaken till undersökningen var att ta fram risken för kromosomproblem hos barnet.

De räknar ihop min riskfyllda ålder med värdet från ett blodprov (som jag tog för några veckor sedan) plus spalten (en vätskeansamling i nacken som är extra stor på bland annat mongoloida barn just i dessa veckor). Har man en risk högre än 1 på 300 erbjuds man ett fostervattensprov som säkert kan avgöra hur det ligger till.

Min ålder ger en risk på 1 på 150 redan. Med blodprovet ökade min risk till 1 på 80. Ultraljudet var ok.

Nu har jag fått tjocka broschyrer att läsa igenom och en tid med en superbra läkare på fredag.

Måste nog prata igenom mina alternativ och hur mina andra kassa värden påverkar resultatet på det här. Och om ett fostervattenprov (som är en risk i sig och kan orsaka missfall och andra hemskheter) faktiskt visar att barnet har kromosomfel; vad gör jag då?

VAD gör jag då? BLÄ! Det finns lite att fundera på... Igen...

Första avklarad...

...nu är det bara 196 sprutor kvar.

Jag satt länge med den i handen och siktade på magen innan jag lyckades skramla ihop tillräckligt med mod för att trycka in den.
Men efteråt så var det inte så farligt.
Det gäller nu att inte ha en massa sprutor drällandes här hemma så att lilla fröken M snubblar över dem. Varken nya eller använda.

Är mycket förvånad över att man slänger sprutor bland vanligt hushållsavfall.
"Det gör alla diabetiker" säger sköterskan. Jaha. Inte ska väl jag vara sämre än de.

Nu ska jag jobba i Göteborg några dagar så jag pausar lite på bloggfronten.
Kram kram.

Sprutor

Jaha. Det var tydligen oundvikligt.

Min gravid-läkare ringde hem till mig igår kväll och sa att hon tagit upp mitt fall med experter på Huddinge sjukhus och visst behöver jag sprutorna med blodförtunnande. Plus pillren som jag redan käkar.
Dessutom tillägg med både B-vitamin och folsyra.
"De första 20 veckorna är viktigast så vi måste sätta igång omedelbart." Det betyder att jag ska träffa henne i eftermiddag så att vi kan gå igenom hela proceduren tillsammans.

Och jag som inte vill titta när jag får sprutor eller lämnar blod. Det är ok att de sticker mig, bara jag slipper se det tunna metallröret gå in i min hud. Blä!

Och nu måste jag göra det själv varje dag.

Känner mig lite låg efter gårdagens attack från fadren och influensasprutan jag tog i måndags (jag tillhör ju en riskgrupp) och så nu det här.

På något sätt så ska ju lilla fröken M slippa se mig ta sprutor, så att hon inte behöver bli orolig. Det löser jag nog.
Jag är verkligen inget vidare på att inte klaga, men denna blogg är min ventil så att min närmsta omgivning slipper ta allt depp hela tiden.

Åh nej!

Nu börjar det...?
Kräktes i morse. Innan jag ätit. Det är verkligen en pers att försöka få upp något som inte finns.
Förra gången kräktes jag hela tiden. Morgon, middag och kväll. Urskiljningslöst.
Jag fick inte vara hungrig och inte vara mätt.
Igår fuskade jag med maten och det får inte upprepas.
Ska nu planera in små mellanmål var tredje timme för att slippa allt illamående.

Onsdag

Nu är det dags att skriva in sig hos barnmorskan. Ännu ett besök på sjukhuset kräver ännu en barnvakt som har haft vattkoppor. Min underbara väninna flexar från jobbet så att jag kan göra mitt besök hos barnmorskan. Till lilla fröken M har jag packat en ryggsäck med allt möjligt som man kan ha roligt med hemma hos någon som inte längre har småbarn. Och en påse bullar. Det var nog viktigast enligt den lilla.
Barnmorskan var grundlig och läste till och med igenom min gamla journal från min förra förlossning. Det visar sig att jag har överdrivigt gruvligt om hur illa det var. Det var inte ens ett dygn jag var på intensivvårdsavdelningen. Pft! 14 timmar, pah. (inte hennes kommentar!!!)
Av allt blod de tog hade endast tre resultat blivit klara och jag hade klart förhöjda värden av någon protein som jag inte minns vad den hette men det slutade med att jag ska ta ett piller om dagen för att minska risken för blodproppar (i moderkakan).
Trots att jag var där i en och en halv timme så kan jag inte komma på något mer att berätta.
Jo. Frågan "närmast anhörig" var väldigt svår. Har ju ingen släkt här i sta'n så lilla fröken Ms pappa känns mest naturlig, för vad som än händer mig så kommer han att påverkas eftersom han måste ta han om henne. Jag måste prata med honom om det.
Annars får det väl bli syrran i Skåne, men geografin gör ju att det känns lite fel, och hon är inte alltid så tillgänglig på telefon. Men det kanske är så att hon är den som kommer vara med när det väl blir av. Trots att det kanske sker på hennes födelsedag.
När jag hämtar lilla fröken M har hon provat alla nagellack som fanns i huset och varje nagel har en egen färg. Det märks att hon har haft det bra och hon strålar som en sol när hon upprepar -Tack för fikat. för tusende gången till sin barnvakt.
Dagen avslutas med ännu ett besök vid en hamburgerkedja. Norrländsk sådan denna gång för att slippa ha två Yoda hemma. Rutorna immar igen och vi myser med våra mozarella sticks.

Vad heter han i efternamn?

Efter en vecka i vattkoppeisolering bryter jag tystnaden.
Först lite sjukhustråk, sedan en söt liten fröken M.

Måndagen skulle jag till läkaren för att kontrollera att det inte har spridit sig någon cancer till min återstående äggstock. De är så rara och tar hand om det åt mig var fjärde månad.
Världens gulligaste fruga (snokis' alltså) ställde upp som barnvakt åt vattkoppemonstret.
Läkaren godkände mig och tyckte att vi skulle träffas i början av mars igen för att kontrollera nästa gång. Efter det kommer det att vara för trångt för henne att urskilja några cystor, när barn, moderkaka och livmoder växer.
Kontrollen sker med ultraljud (inifrån) så i vilket fall som helst så fick jag bekräftat att barnet fortfarande lever och växer.
Vi diskuterade också hur vi efter förlossningen ska gå tillväga med onkologens rekommendation att ta bort den återstående äggstocken och blindtarmen. Om det blir som förra gången, kejsarsnitt, så gör man inte ett sådant ingrepp samtidigt. Risken är stor då att man blöder för mycket utan i vilket fall som helst så bör de vänta tills man har slutat att amma.
Hon sa det inte rakt ut, men hon hintade att nu har det ändå gått två år sedan "cancern" var över mig och det har ju inte dykt upp något oroväckande på hela den tiden så kanske, kanske, kanske (håll tummarna för mig nu) kan de ompröva den rekommendationen och istället ha glesare kontroller tills det inte känns nödvändigt.
Jag har ju skjutit upp operationen (som ursprungligen var tänkt till en månad efter den första) just för att jag ville ha fler barn och nu har jag ju det på gång.

Efter att lilla fröken M hade varit så duktig hos frugan (och inte riktigt ville gå därifrån) så ville jag lyxa till det med ett restaurangbesök. Eftersom hon smittas var det inte riktigt möjligt förutom hos en hamburgerkedja där man kan köpa mat från bilen. Vi parkerade och hon klättrade fram så satt vi där och mumsade medans bilens rutor immade igen. Det ser ju bra underligt ut när man sitter och äter så nära restaurangen men inte äter där. Ville ha en karatänskylt på bilen för att förklara vårt underliga beteende, men såg mig omkring och märkte att vi inte var de enda som gör så här. Tydligen är det många som har vattkoppor i sta'n.
När man har ätit duktigt får man en present. Idag var det Yoda från stjärnornas krig. Han var som en magic 8-ball .Jag ÄLSKAR magic 8-ball. Köpte en sån till mig själv när jag bodde i Amsterdam, men den ville bo kvar så jag är utan nu. Nä. Jag får nog låna lilla fröken Ms.
Hon frågar mig - Vem är det här? -Det är Yoda. -Vad heter han i efternamn? -Jag vet inte. Han har nog inget efternamn. -Kanske heter han Larsson? -Yoda Larsson? Ja, varför inte.

Klaga

Jag vet att jag inte får klaga :-)
Kommentaren - "Du har själv valt det!" kommer kastas i mitt ansikte fler gånger än jag kommer hinna räkna, den här bulltiden fram till midsommar.
Och jag vill sannerligen inte vara en martyr som lider i tysthet med en plågad min.
Jag skriver detta mycket för att påminna mig själv (hoppas att jag har vett att läsa igenom mina gamla inlägg med jämna mellanrum).

Tack och lov har de inte den attityden på sjukhuset. Och skulle någon sådan dyka upp så byter jag ut den. För jag har den makten! Mwoahahahaaa! *mitt elaka skratt*
Det är skönt att inte vara tjugo och inte våga säga vad man vill utan att oroa sig för vad andra tycker.
30+ is the shit. Tror att det gäller 40+ också.

Nu ska jag lätta upp stämningen med lite Stenmark ;-)

10 rör

Har lämnat blodprover hos barnmorskemottagningen.

Tio rör ville de ha. Härligt! Nu kan de omöjligt missa något.

Måste jag ha blodförtunnande medicin (vilket jag troligen gör) så blir det antagligen i sprutform. Varje dag. I magen och det blir enorma blåmärken av de där sprutorna. Jag kommer se ut som en gammal banan. Inte till formen.

Jag klagar INTE. Bara putar läpp lite grann.

Stabilt!

Har berättat för föredetta sambon om min prekära situation.
Han var kool som en gurka, som vanligt, och tar allt så jävla bra.
Precis som vår separation. Sköter allt så himla snyggt och städat.
Va' jobbigt det är med människor som inte freakar ut eller överreagerar!

Egentligen beundrar och respekterar jag honom så otroligt mycket för att han gör mitt liv så mycket mindre komplicerat genom att bete sig som en vettig människa.
Det är inte det att det är oväntat från hans håll utan bara att jag inte förväntar mig det av någon. Någonsin.
Han är så lugn och stabil och allt vad lilla fröken M behöver.
TACK!
(nä, han läser inte den här)

Barbamamma

Min midja försvann för 2 veckor sedan.

Är det någon som hittar den så är den väldigt välkommen tillbaka.

Jag har börjat sakna den.

Lustigt hur man tar vissa saker för givet.

6 veckor + 3 dagar

Japp! Gravid är man alltså utan tvekan.

Och nu när de bekräftat att bäbisen är i livmodern och jag inte verkar ha några cystor eller cancer någonstans så kan jag glädjas.

Känslan att se ett litet hjärta slå är så omtumlande.

Men jag är glad, för nu har jag bestämt mig. Jag ska behålla det. :-)
Nästa steg är att boka tid med barnmorska. Vanligtvis gör man det mycket senare men med min speciella historia (som vi tar en annan gång) så startar vi tidigare och tar lite extra prover och så.
Ringer och pratar med dem i morgon.

Tänk att jag ska ha en liten igen =^)

Men fadren ***** censur *****

Underligt nog känner jag mig lugn och trygg i mitt beslut, även om det kommer att bli en lång och ensam resa.

åååh vad deppigt!!!

Inte alls meningen.
Jag är annars känd för att vara en person som ser det positiva i de mörkaste stunder.
Det är skärpning som gäller från och med nu!

Imorgon ska det iallafall bli spännande att höra vad läkaren har att säga om mitt tillstånd.
Antingen har jag misstagit mig och är inte alls gravid utan kanske har jag kommit i klimakteriet i raketfart och min sista lilla äggstock har förtvinat och gått upp i rök...
...eller så säger han att det bara är komplikationer med graviditeten, typ utomkvedeshavandeskap, eller vad det heter, och absolut måste avbrytas...
...eller så säger han att jag är i femte månaden och då är det min förra sambo som är pappan... (Han lär ju inte jubla :-/)
...eller så säger han att allt ser fint ut och jag är i vecka sju eller nåt och jag måste ta blodförtunnande sprutor varje dag i 7,5 månad...

Men jag kan se det positiva i det här...
Det är en bäbis! Ett syskon till lilla fröken M.

Även om pappan ***** censur *****
Även om jag måste göra ALLT helt själv. Utan hjälp från någon.
Även om min förra sambo kommer att bli rosenrasande, eller besviken, eller sårad.

Trots allt detta så kan jag inte försvara en abort!
Så länge min hälsa inte står på spel kan jag inte leva med mig själv om jag av bekvämlighet väljer bort något som jag har önskat och längtat efter så länge.

Äh!
Detta blev ju inte mindre deppigt precis :-)
Nu är det läggdags så får vi se vad morgondagen har i sitt sköte. Eller i mitt sköte ;-)