måndag, november 30

Fredagsstämning på måndagsfikat


Vi hade en livlig diskussion vid morgonfikat om hur man undviker vildsvin på tomten... (den runt huset alltså, inte den i skorstenen om 3,5 vecka).
Att ha lampor tända ska visst fungera och någon annan föreslog ljud.
Det finns ju lampor som är kopplade till rörelsedetektorer. Borde fungera med en radio eller musikanläggning också. Då tyckte någon att hårdrock skulle skrämmas bäst. Pft!
Varför inte spela dålig musik, säger jag. Eller någon som sjunger illa, lägger nån annan till.
Vet inte om vi kom fram till nåt. Det var skilda smaker vid bordet.
Ett staket bestående av speglar blev ett sidospår efter den heta diskussionen om huruvida vildsvin kan läsa. Om man satte upp skyltar... Alla var överens om att rådjur definitivt inte kan läsa.
Synd! Det är nog dem jag måste starta krig mot till våren för att få ha några blommor ifred.

Hålan dyker upp igen


söndag, november 29

Fy, Schweiz! Vet hut!

Måste tyvärr behöva säga detta!

Hörde på nyheterna att ännu en av Schweiz otaliga folkomröstningar har slutförts.
Denna gången har en majoritet av detta lands befolkning tyckt att minaret(er?) ska förbjudas!
Ett modernt, välutbildat folk tycker att detta är en kreativ inställning som skulle hjälpa dem på något sätt?
Jag finner inte ord för min besvikelse över hur inskränktheten tydligen förökar sig omkring oss.
Var är vaccinet mot detta?
Svininfluensan är ju en fis i rymden i jämförelse med hur trångtänktheten och bristen på allmänbildning sprider sig.
Jag inbillade mig (men det är väl min utopi, igen) att det var kunskap hos medmänniskor som skulle smitta av på de som förstod mindre och inte tvärt om, men tydligen inte.

Det bästa som kan hända nu är att alla som håller med schweizarna flyttar dit och stannar där.
Kanske skulle vara skönt för resten av världen...

Jag är kär!

I Lisbet Salanders läkare.
Skönt att känna att man funkar.

Ni behöver inte oroa er. Jag ska inte stalka honom. Bara beundra lite på håll ;-)
Visst var han göteborgare?

Filmen var FANTASTISK! Faktiskt bättre än de två andra och jag tror att man kan få stor behållning av den även om man inte har läst böckerna eller sett de andra filmerna.
Har läst någonstans att Stieg hade skrivit synopsis på 10 böcker.
Åh, att få läsa det! Han hade nog en hel del ess i skjortärmen...
Misstänker att han i någon bok hade avhandlat Salanders tvillingsyster.
Tråkigt när folk inte får leva färdigt riktigt.

Slängpuss till Stieg och till Aksel som spelade den mysiga läkaren.

200 dagar kvar

Jag jobbar på att detta inte bara ska bli ännu en "gravidblogg" (för sådana finns det verkligen nog av) men det är lite svårt att ignorera något som är så påtagligt i min vardag. För den blivande modern iallafall (*uppgivet skratt*).

I eftermiddag ska jag se "Luftslottet som sprängdes". När det äntligen blir soligt så stänger jag in mig tills solen går ner. Filmen är 2,5 timme så det lär vara mörkt igen när jag väl kommer ut. Men jag är övertygad om att det kommer att vara värt varenda minut. Precis som när jag läste böckerna.

lördag, november 28

Cirkulerar på jobbet

En annan favorit som cirkulerar på jobbet.

Välkomna!

Dobidoo

Förra veckans avsnitt av Dobidoo påminde om gamla gamla synder från tidigt 90-tal.



Synderna var inte mina utan Lorry-gängets.

torsdag, november 26

Vem är han?

Mer Stenmark åt folket!

Och då menar jag inte den "sjungande Martin"-varianten. (han stavar ju med ck)




Latmasken växer


Tydligen odlar jag en latmask i mig.

Den frodas i min trötthet och frossar i min oföretagsamhet.


Jobbar hårt på att bryta trenden.

Vi får se om jag lyckas ikväll...

Åh nej!

Nu börjar det...?
Kräktes i morse. Innan jag ätit. Det är verkligen en pers att försöka få upp något som inte finns.
Förra gången kräktes jag hela tiden. Morgon, middag och kväll. Urskiljningslöst.
Jag fick inte vara hungrig och inte vara mätt.
Igår fuskade jag med maten och det får inte upprepas.
Ska nu planera in små mellanmål var tredje timme för att slippa allt illamående.

måndag, november 23

Vilken helg!

Både fredag och lördag har varit helt fantastiska dagar!
Fredag kväll kom två arbetskamrater över och vi åt tacos.
Det var mitt önskemål, för jag har inte ätit det sedan i somras. Inget roligt att laga det till en och en halv person. Lilla fröken M äter dessutom bara majs, guacamole och lite kött.
Dessa underbara människor hjälpte mig att möblera om i sovrummet så att jag slipper ha den enormt starka belysningen (från avfarten på stora vägen) rakt i ögonen och sydde lite på ett tyg som jag har tänkt sätta över trappräcket för att dölja alla datakablar.
Vi babblade, åt, babblade, skrattade och sjöng med i Dobidoo.

Lördag kväll var det dags för gamla arbetskamrater från pappersbruket. Vi brukade träffas en gång per halvår förr, men det var nog något år sedan vi lyckades träffas alla på en gång, så vi hade en hel del att ta igen. En till har bytt planhalva, förresten, så flatorna förökar sig. De säger att det fortfarande finns hopp för mig. Att jag inte har träffat den rätta kvinnan ännu.
Alla verkar ändå så lyckliga och nöjda med sina liv. De har hittat sin nisch i livet. De trivs med sin utbildning, arbete, livspartner, husdjur, husbygge eller vad de nu ägnar sin tid åt.
Och jag fick så fina presenter. Hemodlad, torkad chili. Godis och bubbeldricka (som får sparas till nästa sommar). Jag hade varit tydlig och bett att få slippa blommor och istället önskat mig saker till bilen som jag ändå stod på min köpelista. Så nu är jag lycklig innehavare av reflexväst och förstahjälpenkudde. Superbra presenter!
Vi lagade mat och grillade och babblade och skrattade tills deras bilrutor hade frostat igen.
TACK, tjejer! Det var verkligen upplyftande att få känna gemenskapen igen. Den där härliga tillhörigheten.
Livet känns lättare på något sätt. Skönt också att få skvallra av sig lite, även om jag mest skvallrar om mig själv.
Den senaste flatan hade förresten ett minne av att jag har haft sex med en svart man på en läktare. Om någon annan känner igen sig på den beskrivningen så hör för guds skull av dig så kanske vi kunde räta ut några frågetecken, för något så sportigt kan jag inte ta åt mig äran för.

Tänka sig!

torsdag, november 19

Mika

Om man vill börja dagen lite lugn och försiktigt ska man inte lyssna på Mika.
När jag slog på radion i morse studsade Mika ut ut högtalarna och han for mellan väggar, golv och tak i mitt kök som en liten guttaperkaboll med överenergi. Min oförberedda, nyvakna hjärna chockades så att jag kastade på mig jackan och sprang ut till brevlådan för att hämta morgontidningen för att få lite lugn och ro och paus för öron och huvud.
När jag sakta gick tillbaka mot huset ser jag att solen är på väg upp och att himlen kommer att vara synlig idag. Så härligt efter alla moln och regndroppar.
Väl inne i huset igen hade Mika gått vidare till en annan kanal och jag kunde njuta av Kodjo och Martina och deras krig om hur Boney M skulle uttalas.

onsdag, november 18

Äntligen

På fyra år har jag inte fått gå på toaletten ifred.
Hon har alltid velat vara med, sitta i knät eller hålla handen (?).
Äntligen kan hon tycka att det är onödigt att hon är med mig när jag gör mina business.
Hon rent av påpekar det själv så sitt galanta sätt genom att hålla sig för näsan och stänga dörren efter sig.
Sååååå skööööönt! Hallelulja!
Nu kanske jag har ett år framför mig då jag kan få göra mina privata ärenden ifred tills Joda får för sig att vara med mig som en siamesisk tvilling.
Hoppas att det inte är lika intensivt med nummer 2.

fredag, november 13

Saknad

För första gången sedan jag separerade saknade jag någon i går kväll.

Det var när jag hade gått och lagt mig. Det skulle vara så skönt att krypa intill någon och snusa lite i nacken. Känna värmen och tryggheten från någon.

Men man kan inte känna värme och trygghet från någon, vem som helst! Det måste vara någon som man bryr sig om och respekterar och som känner likadant.

Jag är lite besviken på att jag inte har någon specifik person. Att jag inte är kär eller förtjust i någon speciell.

Jag saknar det där som vänner och släktingar inte kan ge. Den där speciella värmen, styrkan, ögonkasten som bara någon man delar ALLT med kan ge. Någon som man har blottat sitt innersta för. Någon som man har utlämnat sig till. Någon man vågar vara svag inför.

Jag hoppas att det är hormoner som idag hindrar mig från att känna dessa känslor och att det går över i vecka 15 eller nåt. Skulle ju vara skönt att vara lite kär. Att få bubbla lite inombords.

Censur

Om jag nu ska ge mig ut ur garderoben så vill jag ändå censurera bort onödigheter.
Det betyder att fadren är suddad.
Det var allt.

Onsdag

Nu är det dags att skriva in sig hos barnmorskan. Ännu ett besök på sjukhuset kräver ännu en barnvakt som har haft vattkoppor. Min underbara väninna flexar från jobbet så att jag kan göra mitt besök hos barnmorskan. Till lilla fröken M har jag packat en ryggsäck med allt möjligt som man kan ha roligt med hemma hos någon som inte längre har småbarn. Och en påse bullar. Det var nog viktigast enligt den lilla.
Barnmorskan var grundlig och läste till och med igenom min gamla journal från min förra förlossning. Det visar sig att jag har överdrivigt gruvligt om hur illa det var. Det var inte ens ett dygn jag var på intensivvårdsavdelningen. Pft! 14 timmar, pah. (inte hennes kommentar!!!)
Av allt blod de tog hade endast tre resultat blivit klara och jag hade klart förhöjda värden av någon protein som jag inte minns vad den hette men det slutade med att jag ska ta ett piller om dagen för att minska risken för blodproppar (i moderkakan).
Trots att jag var där i en och en halv timme så kan jag inte komma på något mer att berätta.
Jo. Frågan "närmast anhörig" var väldigt svår. Har ju ingen släkt här i sta'n så lilla fröken Ms pappa känns mest naturlig, för vad som än händer mig så kommer han att påverkas eftersom han måste ta han om henne. Jag måste prata med honom om det.
Annars får det väl bli syrran i Skåne, men geografin gör ju att det känns lite fel, och hon är inte alltid så tillgänglig på telefon. Men det kanske är så att hon är den som kommer vara med när det väl blir av. Trots att det kanske sker på hennes födelsedag.
När jag hämtar lilla fröken M har hon provat alla nagellack som fanns i huset och varje nagel har en egen färg. Det märks att hon har haft det bra och hon strålar som en sol när hon upprepar -Tack för fikat. för tusende gången till sin barnvakt.
Dagen avslutas med ännu ett besök vid en hamburgerkedja. Norrländsk sådan denna gång för att slippa ha två Yoda hemma. Rutorna immar igen och vi myser med våra mozarella sticks.

Vad heter han i efternamn?

Efter en vecka i vattkoppeisolering bryter jag tystnaden.
Först lite sjukhustråk, sedan en söt liten fröken M.

Måndagen skulle jag till läkaren för att kontrollera att det inte har spridit sig någon cancer till min återstående äggstock. De är så rara och tar hand om det åt mig var fjärde månad.
Världens gulligaste fruga (snokis' alltså) ställde upp som barnvakt åt vattkoppemonstret.
Läkaren godkände mig och tyckte att vi skulle träffas i början av mars igen för att kontrollera nästa gång. Efter det kommer det att vara för trångt för henne att urskilja några cystor, när barn, moderkaka och livmoder växer.
Kontrollen sker med ultraljud (inifrån) så i vilket fall som helst så fick jag bekräftat att barnet fortfarande lever och växer.
Vi diskuterade också hur vi efter förlossningen ska gå tillväga med onkologens rekommendation att ta bort den återstående äggstocken och blindtarmen. Om det blir som förra gången, kejsarsnitt, så gör man inte ett sådant ingrepp samtidigt. Risken är stor då att man blöder för mycket utan i vilket fall som helst så bör de vänta tills man har slutat att amma.
Hon sa det inte rakt ut, men hon hintade att nu har det ändå gått två år sedan "cancern" var över mig och det har ju inte dykt upp något oroväckande på hela den tiden så kanske, kanske, kanske (håll tummarna för mig nu) kan de ompröva den rekommendationen och istället ha glesare kontroller tills det inte känns nödvändigt.
Jag har ju skjutit upp operationen (som ursprungligen var tänkt till en månad efter den första) just för att jag ville ha fler barn och nu har jag ju det på gång.

Efter att lilla fröken M hade varit så duktig hos frugan (och inte riktigt ville gå därifrån) så ville jag lyxa till det med ett restaurangbesök. Eftersom hon smittas var det inte riktigt möjligt förutom hos en hamburgerkedja där man kan köpa mat från bilen. Vi parkerade och hon klättrade fram så satt vi där och mumsade medans bilens rutor immade igen. Det ser ju bra underligt ut när man sitter och äter så nära restaurangen men inte äter där. Ville ha en karatänskylt på bilen för att förklara vårt underliga beteende, men såg mig omkring och märkte att vi inte var de enda som gör så här. Tydligen är det många som har vattkoppor i sta'n.
När man har ätit duktigt får man en present. Idag var det Yoda från stjärnornas krig. Han var som en magic 8-ball .Jag ÄLSKAR magic 8-ball. Köpte en sån till mig själv när jag bodde i Amsterdam, men den ville bo kvar så jag är utan nu. Nä. Jag får nog låna lilla fröken Ms.
Hon frågar mig - Vem är det här? -Det är Yoda. -Vad heter han i efternamn? -Jag vet inte. Han har nog inget efternamn. -Kanske heter han Larsson? -Yoda Larsson? Ja, varför inte.

fredag, november 6

Service!

Vilket fantastiskt land vi lever i!

Det finns naturligtvis många anledningar att tycka det, men idag har lilla fröken M drabbats av något som troligen är vattkoppor. Samtidigt började skafferiet och kylskåpet att bli skrämmande tomma och en shoppingtur var oundviklig.
Nu när man äntligen bor i drömhuset på landet och har mil till affär och alla släktingar bor flera lanskap bort så får man trolla med knäna.
Ex:et har inte haft vattkoppor, så han tar inte i oss med tång, och undanbad sig vabbandet så länge hon smittas.
Hur löser man det när lillan inte får följa med in i affären eftersom hon är så smittsam nu, och hemma kan jag inte lämna henne ensam i en timme, och hon skulle inte palla att sitta i bilen och vänta medans jag handlar?
Jag ringde den lokala handlaren och förklarade mig och de plockade ihop alla varor jag behövde, så var det bara för mig att åka dit. Lillan fick vänta några minuter bara i bilen och det hann jag förbereda henne på under resan till affären.
Det kostade bara 25 kronor extra!!! Fantastiskt!!
Ända nackdelen var att jag inte fick välja lördagsgodis själv. Nu blev det en färdig "lördagsgodispåse" och det var nästan bara stora, hårda godisar. Inte så mycket för min lilla prinsessa.
Men det var hockeypulver i påsen - Tjoho!! Kan inte minnas när jag smakade det sist.
Det smackar lycka!

onsdag, november 4

Rom och cola


Ååååh! Snälla någon hjälp mig!!!

Kan inte någon dricka en rom och cola åt mig?
Helst Capten Morgan golden rum. Så söt och len i smaken. Mmmm.
Den hade suttit så fint just nu, men vi mår nog bäst av att någon annan dricker den åt mig ;-)

(jaha, nu har man visst gått och blivit blåblodig och pratar om sig själv i fjärde person)

Tack på förhand för uppoffringen, förresten.

Vi ser det snöa...

Första snöflingorna.

Hoppas att det lägger sig ett litet täcke hemma i byn så att det inte är så mörkt när man kommer hem.

Vinterdäcken är på så jag är redo J

Kom an, bara! Kung Bore.

Hit me with your best shot!

 

Klaga

Jag vet att jag inte får klaga :-)
Kommentaren - "Du har själv valt det!" kommer kastas i mitt ansikte fler gånger än jag kommer hinna räkna, den här bulltiden fram till midsommar.
Och jag vill sannerligen inte vara en martyr som lider i tysthet med en plågad min.
Jag skriver detta mycket för att påminna mig själv (hoppas att jag har vett att läsa igenom mina gamla inlägg med jämna mellanrum).

Tack och lov har de inte den attityden på sjukhuset. Och skulle någon sådan dyka upp så byter jag ut den. För jag har den makten! Mwoahahahaaa! *mitt elaka skratt*
Det är skönt att inte vara tjugo och inte våga säga vad man vill utan att oroa sig för vad andra tycker.
30+ is the shit. Tror att det gäller 40+ också.

Nu ska jag lätta upp stämningen med lite Stenmark ;-)

10 rör



Har lämnat blodprover hos barnmorskemottagningen.

Tio rör ville de ha. Härligt! Nu kan de omöjligt missa något.

Måste jag ha blodförtunnande medicin (vilket jag troligen gör) så blir det antagligen i sprutform. Varje dag. I magen och det blir enorma blåmärken av de där sprutorna. Jag kommer se ut som en gammal banan. Inte till formen.
Jag klagar INTE. Bara putar läpp lite grann.

tisdag, november 3

Kanske något?

Jag har funderat mycket på det här med genus...
Här är ett par som har hittat en egen lösning på "problemet":

Jag beundrar dem verkligen för jag skulle inte klara av att vara så konsekvent, tyvärr.
Det finns undersökningar som visar att man gullar olika med spädbarn beroende på deras kön! Om gullaren vet att det är en pojkbäbis säger de ord som stark och stor men är det en flickbäbis blir det istället ord som söt och duktig :-(

Vill inte hamna i fällan och behandla mina barn olika på grund av deras kön.

måndag, november 2

Stabilt!

Har berättat för föredetta sambon om min prekära situation.
Han var kool som en gurka, som vanligt, och tar allt så jävla bra.
Precis som vår separation. Sköter allt så himla snyggt och städat.
Va' jobbigt det är med människor som inte freakar ut eller överreagerar!

Egentligen beundrar och respekterar jag honom så otroligt mycket för att han gör mitt liv så mycket mindre komplicerat genom att bete sig som en vettig människa.
Det är inte det att det är oväntat från hans håll utan bara att jag inte förväntar mig det av någon. Någonsin.
Han är så lugn och stabil och allt vad lilla fröken M behöver.
TACK!
(nä, han läser inte den här)

Barbamamma


Min midja försvann för 2 veckor sedan.

Är det någon som hittar den så är den väldigt välkommen tillbaka.

Jag har börjat sakna den.

Lustigt hur man tar vissa saker för givet.

Nu finns bevis...

…i mina muskler.

Och nu vet jag:

Stretcha ALLTID efter att du har krattat lööööv.

söndag, november 1

Ingen såg...

...har det hänt då?

Idag har jag krattat löv. Jävlar vad löv jag har krattat. Men ingen har sett hur bedrövligt det såg ut innan och ingen beundrar resultatet efteråt. Det finns klara nackdelar med att bo själv!

Och det som jag nästan är mest stolt över; jag har bytt lampan i ytterbelysningen! WOW!
Det tog en och en halv vecka och krävde en stege, en skruvmejsel, dagsljus och miljooner liter tålamod.
Tålamod mäts i rymdmått, det är jag övertygad om.

Nä, den enda som kommer att bli lite imponerad är min söta far för han visste om att det behövdes.

Inga bildbevis. Inga före- och efterbilder. Bara skryt ;-}
He he.