Ibland saknar jag någon...

Någon som klappar på magen.
Någon som bara har kärlek i ögonen när hen tittar på mig.

Någon som ser fram emot att lära känna det här lilla knytet med mig.
Någon som tycker att jag är det vackraste som finns, även när jag är tjåck, och som berättar det för mig.

Någon som övertygar mig om att det inte gör något att min navel håller på att försvinna.
Någon som lagar min älskringsrätt (som är det jag är sugen på i just det ögonblicket).
Någon som säger "Nä, inte ska du skotta. Sätt dig i soffan och ät praliner så tar jag hand om det".

Men jag har så goa vänner :-)

Och jag har så goa släktingar, även om de inte är geografiskt nära :-)

Och världens goaste lilla fröken M som är så stolt i sin roll som storasyster och planerar för allt hon ska lära Yoda.

Så egentligen är jag lyckligt lottad :-)

Och lycklig :-)

Saknad

För första gången sedan jag separerade saknade jag någon i går kväll.

Det var när jag hade gått och lagt mig. Det skulle vara så skönt att krypa intill någon och snusa lite i nacken. Känna värmen och tryggheten från någon.

Men man kan inte känna värme och trygghet från någon, vem som helst! Det måste vara någon som man bryr sig om och respekterar och som känner likadant.

Jag är lite besviken på att jag inte har någon specifik person. Att jag inte är kär eller förtjust i någon speciell.

Jag saknar det där som vänner och släktingar inte kan ge. Den där speciella värmen, styrkan, ögonkasten som bara någon man delar ALLT med kan ge. Någon som man har blottat sitt innersta för. Någon som man har utlämnat sig till. Någon man vågar vara svag inför.

Jag hoppas att det är hormoner som idag hindrar mig från att känna dessa känslor och att det går över i vecka 15 eller nåt. Skulle ju vara skönt att vara lite kär. Att få bubbla lite inombords.